Hej!!! :D

Jag måste skriva ett litet stycke nu bara för att jag blev så glad lite tidigare ikväll, men då var för upptagen för att jubla över det. Kanske inget man direkt jublar åt i första, andra eller tredje taget.. men jag skiljer mig lite från mängden. ^^

    Kvällens stora glädje var när jag satt och tittade på lite animé "Yami to Boushi to Hon no Tabibito" (-en shojo-ai med spelbakgrund. Gulligt men småsorgligt på sätt och vis.) Jag kände mig aningen sällskapssjuk och uttråkad och saknade mina kompisar från gymnasiet. Lycka är att mobiler finns! :D Jag bläddrade lite bland mina kontakter i mobilen och stannade tvekande på en person jag inte pratat med sedan tidigt i våras. Vågade jag ta kontakt med honom igen? Skulle han ens svara? ='/

   Vad säga? I gave it a try. Skickade ett litet kallprats-sms där jag förklarade att jag ville bryta isen och bl.a frågade vad han skulle hitta på i jul. Förväntade jag mig ett svar? Egentligen inte.. men kunde ju aldrig vara riktigt säker. Hjärtat dunkade snabbt och hårt medan jag nästan ångrade att jag redan hunnit skicka iväg sms:et. Nu fanns det ingen återvändo, för nu hade jag gjort mitt drag. Nu var det hans tur.. vad han nu än skulle göra.

    Ett pip signalerade att jag fått ett sms. Kunde det vara..? Nej! vågar nästan inte titta.. men tänk om det är någon annan? Tänk om det är någonting viktigt? Går in på startmenyn, meddelanden, inkorgen nästa -öppnar upp den. Vill titta, men vet fortfarande inte om jag vågar. Tittar. Ett meddelande ligger där med avsändaren "J".

    Känns som om hjärtat hoppat från en trampolin. Öppnar meddelandet -läser. En fråga. Han har skickat mig en fråga och förväntar sig svar. Jag svarar "Skulle vara kul att se dig igen". Skickar, får tillbaka ett svar "en fika under mellandagarna kanske?". Hjärtat har avancerat och hoppar från en trampolin högre upp i luften. "Gärna". Ivägskickat. Pip! Ett nytt sms från J. Svaret när jag öppnar  är "Vi hörs, ha det tills dess.."

    Jag kanske är lite FÖR glad över denna lilla konversation, men det var evigheter sen vi pratat. Men nu gäller bara att lugna ner sig lite. Har den sista delen kvar på den här terminen i skolan som jag måste klara av. Detta får inte komma ivägen och störa mitt pluggande.

Nu ska jag däremot gå och lägga mig. Godnatt allesammans! ^^

Hejsan

Idag har jag inte orkat vara mycket mer än trött. Det var dåliga nyheter angående en tentamen jag skrev i måndags förra veckan -kuggade visst. Sedan efter en grundlig genomgång av alla fel som generellt gjorts av eleverna i klassen, hade vi en timmes fikarast. Det var udda eftersom vi aldrig annars har längre rast än en halvtimme -lyxigt värre (om det nu ändå inte var vinter och regnade utomhus!) Istället tillbringade jag rasten tillsammans med S och tittade på ett avsnitt av animén "Ouran High School Host Club" på min laptop som jag för ett skolarbetes skull tagit med till skolan. Sedan stack vi till en föreläsning som handlade om konstgräs -eller ska jag snarare beskriva det konstigt plastgräs i grönt och ljust lila? Alla i klassen fick varsin liten låda med ett stycke konstgräs (detta var grönt!) ^^

    Föreläsaren var en ung kille som hade startat egen företag där han tillverkade och sålde.. (kan ni lista ut vad??) ..konstgräs i grönt och lila! Föreläsningen verkade intressant fram till dess att han slutat prata om fotbolls-, tennis- och multisportplaner, golfbanor och landskapsytor som trafikmiljö och trädgårdar. Jisses! han var verkligen förberedd på alla frågor som poppade upp. Det kändes dock lite för matigt med all information som skulle tas in under den 3½ timmarna vi satt i föreläsningssalen. Man kände att det riktigt började krypa i kroppen när man sneglade på klockan och såg att det bara var 15 minuter kvar.. Men guuusch! vad lång tid 15 minuter är egentligen och inte går tiden fortare för att man tappat intresset för föreläsningen för ett ännu lite tidigare tag sen. -__-'

    Tvättäkta glädje var iaf när föreläsningen slutade och det var dags för "eget arbete". Jag och min arbetspartner C kände oss båda helt slut i huvudet och gjorde en överenskommelse; arbetar gör vi imorron, och då arbetar vi sjutton! Lagom lättad var jag att inte S gjorde samma överenskommelse med sin partner, utan att jag fick cykla hem själv. Jätteskönt! Han har gått mig lite på nerverna under de sista veckorna och jag vet inte direkt hur jag ska be honom lämna mig ifred utan att känna mig taskig.. Jobbigt läge, men någon gång måste jag ju säga till! >__<

bye for now